Folktro

FOLKTRO – VAD ÄR DET EGENTLIGEN?

Folktro är ett begrepp för att beskriva den brokiga väv av övernaturliga föreställningar och väsen som var (och till viss del fortfarande är) en viktig del av människors tanke och föreställningsvärld. Den är inte som i kristendomen, en etablerad religion, utan bygger på äldre hedniska föreställningar, som blivit uppblandade med kristna eller andra religiösa värderingar. I folkminnessamlingar runt om i Sverige finns uppteckningar som gör att vi vet en del om den folktro som präglade människornas vardag i bondesamhället. Folkminnessamlingarna kom, i huvudsak, till i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då museer och institutioner började samla in och skriva ner den äldre muntliga traditionen för att rädda den till eftervärlden i en tid då samhället snabbt och radikalt förändrades.

SKOGEN I FOLKTRON

Skogen var en viktig plats för människorna förr. Där fanns mat, virke, ved och annat man behövde. Men skogen var också en farlig plats – råkade man ut för en olycka eller gick vilse långt hemifrån var det svårt att få hjälp. Skogens faror speglas också i folktron. De väsen som man trodde fanns i skogen (eller i vattnet) sades vara farligare än de som var nära gården. Men det var inte bara övernaturliga väsen som var farliga i skogen. Där fanns också rovdjur som utgjorde ett reellt hot, kanske inte i första hand mot människorna men däremot mot deras boskap. Det var ofta barnens uppgift att gå vall med djuren i skogen, en ensam och ibland farlig syssla. De hade ansvar att se till att inget djur gick bort sig i skogen eller blev taget av rovdjur. För att inte locka till sig rovdjur genom att använda deras rätta namn använde man ofta så kallade noanamn när man talade om dem. Björnen kallades till exempel för Nalle, räven för Mickel och istället för varg sa man Gråben.

TROLLEN

Tron på troll fanns främst i södra och mellersta Sverige. I norra Sverige dominerades traditionen av tron på vittror och till dessa knöts sägner och föreställningar som i söder hörde samman med trollen och vättarna. Trollen troddes leva i berg, i stora stenblock, i gravhögar eller i skogen. Deras liv var väldigt likt människornas liv – de firade bröllop, bryggde öl, höll sig med boskap, bakade bröd och spann garn. Det fanns många berättelser om troll och människor som levde på vänskaplig fot med varandra och gjorde varandra tjänster. Men trollen kunde också vara farliga för människor. De var kända för sin list och man skulle alltid vara försiktig om man misstänkte att man hade med ett troll att göra. När det gäller trollens utseende finns det två olika traditioner. I vissa uppteckningar sägs det att trollen var mörka och fula och i andra att trollen såg ut som människor. De kunde dock förvända synen på dem de mötte och visade sig ofta som ovanligt vackra och rikt klädda människor med många smycken. Det bästa sättet att avslöja ett troll var att använda ett kristet ord eller tecken eftersom trollen (liksom andra övernaturliga väsen) inte kunde tåla dessa.

TOMTEN

Namnet tomte är egentligen en förkortning av äldre benämningar som tomtkarl, tomtgubbe och tomtbisse. Det har sitt ursprung i ordet ”tomt” och syftar på gården och dess ägor. Tron på tomten är väldigt gammal och fanns troligen redan under förkristen tid. Tomten troddes vara ett ensamlevande väsen som fungerade som en väktare av gården och dess folk. Han hjälpte till med de sysslor som behövdes göras, skötte om djuren, varnade gårdsfolket om någon fara hotade, höll ordning och såg till att människorna på gården inte slarvade eller använde fula ord. För det mesta beskrevs han som en liten gubbe, klädd i gråa vadmalskläder och röd luva. Ibland kunde han också ha något drag som markerade att han hörde till det övernaturligas värld, som ett enda öga mitt i pannan eller ett överdrivet långt, vitt skägg. För det mesta såg man dock inte tomten men man visste att han var där när allt fungerade som det skulle på gården. Tomten var stark som sju karlar, sades det, och i vissa sägner talar man också om att han var vresig och ilsk till humöret. Detta har att göra med hans roll som upprätthållare av moral och ordningen på gården – han bestraffade till exempel drängar som svor eller slarvade med hårda örfilar. Den enda lön tomten krävde för sitt arbete var en tallrik gröt på julnatten. Mitt i gröten skulle det ligga en smörklick, illa gick det för den som glömde smöret i gröten eller åt upp tomtens gröt. Att tomten får lön på julnatten är egentligen det enda som folktrons tomte har att göra med julen. Men var kommer då jultomten ifrån?

JULTOMTEN

Jultomten är en helt annan figur, som i Sverige har fått dela namn med den gamle tomten. Jultomtens ursprung finns i helgonkulten kring Sankt Nikolaus. Han föddes i slutet av 200-talet i Turkiet och blev som vuxen biskop. Vid denna tid var de kristna förföljda av den romerska kejsaren och Nikolaus kastades många gånger i fängelse för sin tro. Efter sin död blev han helgonförklarad och kom så småningom att bli skolpojkarnas beskyddare. På Sankt Nikolaus dödsdag, den 6/12, växte det fram en tradition där någon klädde ut sig till helgonet - med långt skägg och mantel och besökte skolorna. De som uppfört sig väl fick godsaker och presenter av helgonet. Ingen vet exakt hur namnet jultomte kom till men sammanblandningen med folktrons tomte kom sig av att författare och konstnärer i slutet av 1800-talet – den mest välkända idag är Jenny Nyström – i nationalromantisk anda och inspirerade av den nye jultomtefiguren, vävde samman folktrons tomte med julen.